Där elden brinner och där den slocknar.⚘
Hållen eller ensam.
Du kliver in i en cirkel
där elden redan brinner,
där röster inte bär rummet utan rummet bär rösterna.
⚘
Du känner det i bröstet som jordens puls,
som vatten under sten, som vind genom gamla träd.
⚘
Här rör sig människor som om marken
håller dem,
som om något osynligt väver dem samman.
⚘
Och du har klivit in i platser där elden slocknat,
där askan ligger kvar men ingen värme finns.
⚘
Där orden talas men inte landar,
där kroppar sitter men själarna vänt bort.
⚘
Där fältet inte bär
och varje människa tvingas bära sig själv.
⚘
Där sången tystnade i stammen.
Och tyngden blir som våt jord runt fötterna.
⚘
Samma krafter lever i kroppen som i stammen,
hållandet och flödet, sten och vatten.
⚘
När stenen håller formen
och vattnet rör sig fritt,
föds liv.
⚘
När någon av dem bryts,
stannar sången i allt som lever.
⚘
Och kroppen minns det också.
⚘
En nerv som en gång bar flodens riktning
har blivit klämd mellan lager av tystnad.
⚘
Magen försöker sjunga utan ledning,
käken håller det som aldrig fick falla.
⚘
⚘Vägen tillbaka till rörelse.⚘
Tio vintrar har gått
sedan ropet inte blev mött.
⚘
Sedan dess har kroppen hållit dig
som jorden håller det som inte fick begravas.
⚘
Din käke, som en port som aldrig öppnas.
Din nacke som en gren
som bär för mycket snö.
⚘
Och du vet inte hur du släpper det.
⚘
Så du skriver.
⚘
Det som inte blir mött, blir kvar.
Där flödet stannar börjar kroppen tala. Spänning är frusen rörelse.
⚘
Du behöver inte tvinga fram en förändring,
du skapar kärleksfullt plats för den.
Det som hållits så länge börjar släppa när det äntligen blir sett.
Det som varit spänt bär också möjligheten till rörelse. Du börjar där du är och det är nog.
⚘
Som vatten som söker väg genom sten.
Som vind som lär sig
namnet på sig själv igen.
⚘
I nuets kraft blir du kär i dig själv
igen & igen & igen.
Och du vänder dig
mot det som fortfarande lever:
skapandets eld,
relationens djup,
livets rörelse,
närvarons stilla låga.
⚘