En ängel vid hästhagen. ⚘
Ibland talar livet genom de minsta händer.
Det vi saknar kan ibland kännas som att det andas bredvid oss. I dag mötte jag något som kändes större än ord.
⚘
Jag träffade en liten pojke, Lukas, sju månader gammal och det var som att tiden stannade en stund vid hästhagen. Han pratade på sitt sätt, kommunicerade, log och vinkade till mig gång på gång.
⚘
Hans mamma berättade att han aldrig brukar vinka till främlingar, att det var första gången hon sett honom göra så.
⚘
I det heligt enkla ögonblicket, kändes allt så djupt & otroligt fint.
⚘
Efter en natt med lite sömn, där jag ändå funnit ett slags ro i att måla och arbeta, sitter jag nu här ute. Vid min hästhage. Med vårblommorna & ljuset som sällskap. Jag skriver lite och låter vårens magi sjunka in i mitt vidöppna hjärta.
⚘
Snart ska jag hem och äta saffransgröt till frukost. I dag är det också en dag för min älskade morfar. Han som inte längre är här fysiskt men som jag känner som kärlek överallt. Som en närvaro som går genom familjen, som hjälper oss, en efter en, när vi behöver det som mest.
⚘
Det känns som att han väntar men också att han redan är här. Att han rör sig kärleksfullt & starkt i energin runt oss & inom oss. Och jag känner en djup tacksamhet över det. I stillheten av nuet kan jag ana att vi aldrig riktigt är ensamma. Det som är menat att kännas, hittar alltid fram till hjärtat.
⚘
När jag mötte lilla Lukas idag var det som att något av morfars kärlek fanns där också. En igenkänning av något evigt & vackert. Som om kärleken tar olika former men alltid är densamma i grunden. Så oändlig & kraftfullt levande.
⚘
Och jag sitter kvar med den känslan nu. Så mycket kärlek i en liten stund.
Kärleken som aldrig försvinner.
Den byter bara form & fortsätter tala till oss
på nya sätt. ⚘
(Fotografi av Sabina Tabakovič)