Den stora magiska katten.⚘
⚘
Jag minns inte exakt när det började, bara att rädslan ibland kom som en vind genom kroppen utan förvarning. Den slog sig ner i mig och jag visste inte varifrån den kom, bara att den fanns där. Som barn försökte jag förstå den, nästan nyfiket. Det var som om den bar på ett svar jag ännu inte kunde läsa.
⚘
Det jag inte alltid kunnat förklara
har ändå känts sant
för min själ.
⚘
En gång satt jag på en gunga bredvid en vän. Kvällshimlen var ljus, sådär som den är när tiden känns oändlig. Jag var kanske åtta år. Jag vände mig mot henne och frågade, försiktigt, nästan som en hemlighet:
“Brukar du också vara rädd?”
⚘
Hon svarade nej. Och i det ögonblicket drog sig något tillbaka inom mig. Som om frågan aldrig riktigt fick finnas igen.
⚘
Men rädslan stannade kvar och jag lärde mig att möta den på mitt eget sätt. Jag gick till Rosenparken, oavsett årstid. Lät stegen bära det jag inte kunde säga. Ibland satte jag mig i en tom busshållplats, när världen var stilla och ingen såg. Där skrev jag. Ord som försökte fånga det som inte ville bli fångat.
⚘
Och så fanns hon.
⚘
Den stora katten.
⚘
Inte som andra katter, inte små, inte jordiska. Hon var större, nästan som en hund & även större än så. En närvaro mer än en kropp. Jag minns en stund under kvällshimlens stilla andning i en lägenhet, någon annans hem, där skuggorna vilade mot väggarna. Jag gick fram till fönstret och såg ut.
⚘
Och där var hon. Det var som att hennes gamla själ kände igen mig.
⚘
Hon rörde sig långsamt, majestätiskt, som om natten själv följde hennes steg. Hon såg inte på mig och ändå kände jag mig så sedd. I hennes närvaro försvann något av rädslan, som om hon bar den med sig bort från mig.
⚘
Jag visste inte om hon var verklig.
Eller om hon var något jag skapade för att överleva det jag inte förstod.
⚘
Men jag vet hur det kändes.
⚘
Den stora katten kändes så så verklig.
Jag vet att jag inte var ensam.
⚘
Jag kallade henne den stora katten.
⚘
Och ibland, än idag, känns det som att hon fortfarande går bredvid mig, tyst, stor och trofast, genom de osynliga landskap där rädslan en gång bodde. Även om ingen annan kunde se henne så kändes hon så verklig för mig.
⚘
Inte all rädsla vill skada ~ en del vill visa vägen. Ett ensamt hjärta är sällan verkligen ensamt. Jag har lärt mig att det som vakar i skuggorna bär ofta ljus. Ett hjärta mellan världar.
⚘
(Fotografi av mig som femåring, taget av en fröken på dagis under en utflykt i skogen.)
⚘
Parallellt med den rädsla jag ibland upplevde som barn, upplevde jag även en djup kärlek till blommor, träd, djur och naturen, till familjen och till världen omkring mig.
⚘