Den inre skogens sång. ⚘
när stolthetens törne ännu slingrar sig
kring mitt bröst som vildros i stormvind?
⚘
Hur kan jag be om de dolda källorna,
när mina händer ännu rör vid världens glans
som dagg som inte vill släppa gräset?
⚘
Hur kan jag säga att jag längtar efter Dig,
när min kropp ännu svarar på livets lockande sång?
⚘
Hur kan jag viska att Du är min enda kärlek,
när mitt hjärta ännu dras
som floden dras till havets öppna mun?
⚘
Varför ropar jag efter Dig i nattens tysta skog,
när jag ännu söker värme
i det som är skuggors beröring?
⚘
Hur kan jag be att få skåda dina älvland bortom gränsen,
när mina ögon ännu glider bort
i solglittrets sång över älvens hud,
i kroppen som slår ut som vildblom i månljus
⚘
Hur kan jag stå vid Din osynliga port,
när jag ännu vilar i denna jord
som håller mig som en älskande kropp av värld och vind.
⚘
Och ändå,
är jag här.
En kvinna av rot och längtan,
barfota bland blåsippornas nattblom,
med huden som välkomnar vindens språk
och hjärtat öppet som en skog i gryning.
⚘
Hur vågar jag be om Din blick,
när jag knappt ser att jag är stoftet som glimmar till liv
under Dina steg som går genom mig som vind.
⚘
Och ändå ber jag,
som havet ber månen dra i dess djup,
som natten ber ljuset återvända.
⚘
O Du som är både källa och skogsdimma,
skala av mig det som inte är sant.
⚘
Låt stolthet falla som vissna löv i höstregn,
låt begärets eld bli till varm jord under mina fötter,
låt vredens stormar få utlopp
i Din djupa, gröna tystnad & rymd.
⚘
Bryt murarna av tvivel
som växer som sten mellan mig och dig,
och låt mig se,
med det inre seendet som träd har i mörker.
⚘
Fyll mig som nattluft fyller dalen,
som regn fyller jordens öppna händer.
⚘
Låt Din närvaro bli som sav
som stiger långsamt genom mig,
som blomning i det dolda.
⚘
Låt Din kärlek vila i mig
som månsken över stilla vatten,
som kvällsvärme över hud som nyss varit ensam & naken med natten.
⚘
Låt Din sång röra sig genom min mun
som vind genom vass och urgamla lundar.
⚘
Denna kropp
av jord, blod och andning
är Din heliga mark.
⚘
Utan Dig blir varje andetag
en sökning i dimma.
⚘
Klä av mig det jag inte längre är,
som bark som spricker i vårens tid,
och dra mig in i det levande djupet
där jag inte längre håller mig själv isär.
⚘
Vid de osynliga fötterna av allt som är heligt,
lägg mitt hjärta som en mjuk sten i vatten.
⚘
Ge mig en tro som står som ek i urtidens vind,
så att mitt inre lutar sig mot Dig
som träd lutar sig mot ljuset.
⚘
När skuggor samlas över mitt inre landskap,
när världen blir tung som höstjord,
låt din kärlek & inre skogens sång vila i mig.
⚘
I allt jag gör,
låt mig vara som ett barn av jorden och stjärnorna.
⚘
Låt Din närvaro vila över mig
som dimma över hedarna,
och låt mig alltid återvända
som floden återvänder till havet.
⚘
(Självporträtt av Sabina Tabakovič.)