Dagbok från skogens hjärta. ⚘

Måndag, den sjätte dagen i april 2026.

Jag vandrade genom natten utan sömn,

vaken som ugglan i ekens ihåliga hjärta.

Jag sov inte mycket,

men kanske drömde jag ändå.

Något inom mig har vaknat.

En stilla längtan att skapa,

från rötterna i jorden som andas långsamt.

Det känns så bra att göra sitt bästa

att ta hand om jorden.

Av ljus och skugga

har jag vävt min plats i världen.

Och jag vill tala i poesi,

i drömmar,

i bilder som doftar saga

och stjärnglitter.

Mitt hjärta vill öppna sin djupaste källa

och låta orden flyta

som en älv genom livet.

Jag vill skriva som vinden i löven,

måla som solen genom vatten,

leva som en hjärtevärmande saga.

Men jag vill också vara sann.

Lika rå som barken,

lika mjuk som kronbladen.

Idag är jag skör,

sömnlös och öppen.

Och ändå fylld av kärlek.

En kärlek som bär sorgens silvertrådar

och osäkerhetens darrande löv.

Vissa möten känns som stormar

och jag vet inte hur jag ska segla igenom.

Jag vet inte hur jag ska öppna min dörr

utan att förlora mig själv i vinden.

Mitt hjärta vill flyga

till en värld av ekar

där jag alltid föder kärlek,

där jag bjuder in dig

som förstår tystnadens språk

och kärlekens språk.

Och ändå

står jag här i mitt egna liv ett tag till.

Jag övar mig i att stanna.

I tacksamhet & enkelhet.

Mitt lavendel te är varmt i mina händer.

Körsbärsträden kommer blomma

oavsett min oro.

Mina katter väntar på sommaren,

magiska skogsandar i päls.

Vi ska jaga fjärilar i sommarens ljus.

Och jag håller tacksamheten

som en varm sten i handen:

min familj, mina djur, mina drömmar.

Kanske är det nog

att bara vara en människa

som försöker älska livet & naturen

lite mer varje dag.

Jag vilar i din hand, i din själ.

Jag är en våg som återvänder till havet.

Min gemenskap är ju inte bara människor,

utan sagor, djur, hav och poesi,

skog och dagdrömmar,

blommor och fotografier,

ljus som förevigas 

i ett enda ögonblick.

Kanske är min värld

redan tillräcklig,

precis som den är.

Men jag drömmer också om mer,

jag tvivlar ibland,

men jag drömmer mjukt,

tyst i mitt hjärta, som dimma drömmer jag.

Idag, i skogens stilla andetag,

låter jag mina fötter föra mig till Sandasjön,

där jorden minns mig.

Jag skapar för själen,

och det får vara tillräckligt här och nu.

Jag låter livet bära mig

som en gren på vattnet.

Och mitt hjärta viskar:

du är redan så välsignad.

Tröst, natur, poesi, djur, eld, vila, mat, tacksamhet. Hopp. Tystnad. Ro. Snygg blommig klänning. Kärlek. Påsk. ⚘

Från hjärtats hemlighet, ❀ Sabina . ❀


Jag, stilla i lägenheten jag renoverade,
där taket var tre meter högt,
och Hornstulls ljus smekte väggarna.⚘
Ett porträtt av mig själv,
vid älven, sommaren 2019,
där solens strålar lekfullt dansar på vattnet
och jag speglas i älvens flöde.⚘