Björkarna som blev mina vänner. ⚘

⚘ När jag var barn hade jag en favorit plats. Framför huset som min pappa byggde åt oss fanns en skog av björkar, stilla stående, 100 meter ifrån ett vattenfall. Träden lärde mig att ensamhet kan vara full av sällskap. 
⚘
Det var först vårt sommarhus och senare blev det vårt hem en tid innan livet förändrades. Ett av mina finaste minnen därifrån är att jag varje dag brukade stå framför björkarna och sjunga & uppträda. Jag kände att björkarna var mina vänner & min publik & att de kunde höra mig.
⚘
De kände mig djupt & de tyckte om min röst. I de stunderna var jag deras utvalda sångerska och de älskade att lyssna på mig.
⚘
Än idag känns det som verklig vänskap från min barndom. När träden lyssnade på mig kändes det som att skogens hjärta slog i takt med mitt. Skogen svarade inte med ord, men alltid med en värmande närvaro.
⚘
Det andra sa bara var fantasi kändes för mig som det renaste formen av vänskap.
Jag var aldrig ensam där
bland björkträden som barn.
⚘
Det finns platser där min själ får en röst. Skogar med björkträden är en sådan plats för mig.
⚘
(Självporträtt bland björkarna: Sabina Tabakovič.)